Vad är meningen med mitt fotografi

Regelbundet återkommer jag till frågeställningen ”Vad är syftet med mitt fotografi”. 
Efter mycket funderade har jag inte kunnat besvara detta på ett tillfredställande sätt.

Inom psykologin använder de sig av behovshierarki ”Mazlows behovstrappa”.
Det är en modell för hur människor prioriterar sina behov. De lägre nivåerna måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.

BRISTBEHOV

Nivå 1. Fysiologiska behov;
Att inte tillfredställa dessa behov orsakar obehag och smärta. Då överlevnad är det väsentliga så upptar de tankar och beteenden och blockerar allt annat. Jag antar att asketer har lärt sig att kontrollera dessa impulser. Nerdragningar i trygghetssystem försämrar denna punkt i dagens samhälle.

Nivå 2. Trygghetsbehov; Behov att skapa stabilitet i en föränderlig omvärld. Att undvika att fastna i rädsla och skapa en inre trygghet. Det blir svårare och svårare att få uppfyllt i dagens samhälle där politiker och höga tjänsteman skapar sina egna ”Gated comunities”.

Nivå 3. Samhörighetsbehov; Behov av grupptillhörighet och känna sig delaktig, och ej känsla av att vara betydelselös och alienerad. Även här orsakar dagens politiska system en minskad känsla av samhörighet i ett samhälle som mer och mer splittras upp sociallt och ekonomiskt.

I USA har oftast dessa tre punkter varit en del bakom beteende som massmord och vi kommer nog att se mera av detta i Sverige om dagens politik fortsätter att slita samhället i bitar. 

UTVECKLINGSBEHOV

Nivå 4. Självkänslobehov; Skapa en inre självkänsla av att veta att man är kompetent och erkännande och uppmärksamhet från yttre källor. Man känner sig då självsäker och värdefull. Annars leder det till känslor av hjälplöshet och värdelöshet.

Nivå 5. Behov av självförverkligande; Möjlighet att förvärkliga sig själv och nå sin fulla potential. Denna nivå blockeras mer och mer i dagens samhälle där dina föräldrars sociala status blir mer betydande för dina studiemöjligheter och möjlighet att få rätt arbete. Över medelklass och överklassen klassen har satt detta i system och slussat in sina barn via sina kontakter till utbildningar och arbeten.

Jag tror detta är förklaringen till varför jag inte utvecklas som fotograf. Jag har inte fått bristbehoven tillfredställda ännu samt jag kommer inte förbi skälvkänslobehovet.

Att gå fotokurser kan vara en yttring av ”Samhörighets” behov och att köpa mer utrustning kan vara ett försök att tillfredställa ”trygghets” behovet. Lägger man för mycket pengar på detta så halkar man tillbaka till nivå 1 att tillfredställa de fysiologiska behoven under en period tills ekonomin är reparerad. Så det är en ”Ond cirkel” som hindrar mig att uppnå Nivå 5 ”självförverkligande”.

Därför blir slutsatsen att jag aldrig kommer att kunna själförvärkliga mig själv via fotografiet, jag kommer aldrig att få fram en utställning och jag kommer aldrig att kunna öka min självkänsla och känna social B-samhörighet med andra fotografer.

Slutsatsen blir då att fotografiet saknar mening. Alla köp av utrustning och kurser har varit i onödan och jag kunnat använda tid och pengar till annan verksamhet.

Nu försöker jag reparera det som går genom att sälja av utrustning och undvika att ta kurser i fotografi. Jag tror inte mitt förhållningssätt till fotografit är konstruktivt och uthålligt.

Jag strävar nu mot en enkel utrustning som jag faktiskt använder. Däremot skall kvalitén på utrustningen vara tillräckligt hög så att ”förbättringsinpulser” hålls inom rimliga gränser. Endast absolut nödvändiga kurser kan tänkas vara möjliga att välja och att inte att hoppa på en kurs för att komma igång med fotografering eller för att få något att hända. Detta gäller även inköp av utrustning. 

Så en möjlig väg framåt är enkelhet och tillgänglighet och koncentration på att få bristbehoven uppfyllda. Först därefter kan jag kanske känna mening och få någon slaggs röd tråd i fotograferandet och kunna bli motiverad i att slutföra en fotoutställning.

Ett hjälpmedel kan vara att arbeta i projekt med tydliga mål och avslut. Men tillsist handlar det att känna någon mening med det jag gör och utan det så avslutas inga projekt.

Så jag är ännu en av dessa fotografer som aldrig kommer att utvecklas vidare och tillsist fösvinna ut i intet. Jag har aldrigt haft en lovande fotokarriär, jag har alltid haft svårt att avsluta saker och nu finns det enbart kvar en åldrade patetsik människa som mår dåligt med sig själv, är bitter och missnöjd med det mesta och som ser den ena möjligheten efter den andra stängas och försvinna.

Sakta återkommer jag till fotografin

Efter månader med dålig hälsa har träningen börjar ge resultat. Nu börjar lusten att fotografera återkomma igen. Tyvärr börjar dator att bli gammal så det är dags att gradera upp skärmen i år till en RGB EIZO skärm och nästa år så graderas datorn upp.

Fortfarande ligger fokus på att träna 5 ggr per vecka och ta en lång promenad under de två övriga dagarna men jag skall komma ut på nätterna nu och fotografera igen. Vidare tas försäljning upp igen av överbliven utrustning. Vilket har legat nere sedan Maj främst på grund av konstant övertid på arbetet.